Okej. Det är dåligt.
Ångesten borrar. Nu är den värre än någonsin. Jag har aldrig varit med om ångest på denna nivå.
Det är brutalt.
Min kropp är slutkörd och helt förstörd.
Tårarna pressas ut.
Särskilt när inga kläder passar. Jag känner mig fruktansvärt ful, tjock äcklig.
Jag gråter inombords.
Här sitter jag med ögonskugga, fixad, påklädd och gråter inombords. Jag försöker se okej ut men jag är ful.
Så är det.
Tjock som in i helvete.
Ska iväg och fira en vän, efter två dagar i sängen är jag fortfarande förstörd och otillräcklig. På två dagar har jag inte kunnat ta mig upp ur sängen. Depressionen och ångesten vill ha mig där, i sängen, ensam.
Ont i huvudet, ont i kroppen, ont i själen.
Allt gör ont.
Ont att jag måste förklara vartenda liten detalj för människor som inte förstår.
Varför jag ska sjukskrivas.
Varför jag mår dåligt.
Den energin har jag inte. Orkar inte att folk fortsätter att kasta skit på mig, stressar upp mig när jag redan är utbränd. Dock får jag otroligt mycket stöd från vänner vilket jag är så tacksam för. Utan deras förståelse skulle det definitivt varit värre.
Jag mår otroligt illa, klumpen i halsen sitter på gränsfall att komma ut. Hur fan ska jag ta mig igenom denna dag? Dock kan jag åka hem när som, ingen press där inte.
Fick en tid till psykiatrin, känns bra men samtidigt skrämmande.
Fast egentligen, vad fan ska jag vara rädd för? Är mer rädd att stanna i detta mående för evigt...
Trodde inte jag skulle få en plats där men tanke på min barndom samt det senaste året påverkades antagligen valet. Dock funderar jag i denna stund, var fan hör jag egentligen hemma?
Psyket eller ÄS.
Jag har alltid haft en stor rädsla att berätta hur jag egentligen mår. Jag har aldrig haft utrymme till det och det sitter långt inne i benmärgen.
För jag ska ta hand om alla andra, så har det alltid varit, det är det enda jag vet. Det viktigaste för mig är att min omgivning mår bra.
När jag säger att jag mår dåligt, vad ska alla säga? Ingen kan fixa det så varför ska jag säga sanningen när ändå inget hjälper? Ingen besitter på ett svar... På ett milt sätt berättar jag ändå.
Jag vågar aldrig säga att det är dåligt som in i helvete för då är jag rädd att förvärra processen, min process.
Jag orkar inte vara "den" som alltid är dålig och negativ.
Därför säger jag alltid.
"Jag mår inte så bra, men det är okej."
För vad ska jag säga?
"Jag mår skit och vill bara avsluta mitt liv emellanåt."
Jag vet inte längre vad jag tänker eller känner.
Mitt hjärta klappar oregelbundet, vet inte om det beror på ätstörningen, depressionen, utbrändheten eller om något annat pågår. Levern, hjärtat gör fruktansvärt ont.
