N Y Å R
Sitter och tänker på nyår. Som jag egentligen anser är så fruktansvärt överskattad men ändå en fin tradition. Men tänker även på de som inte har någon att fira med, inte blir bjuden på fest/middag/soffhäng. Det är en "självklarhet" i samhället att alla har vänner och nyår ska firas med buller och bong. Jag kan bli oerhört ledsen för de som inte blir bjudna för jag har själv varit där, känt mig otillräcklig och ensam.
Min bästa vän som bor på annan ort sa igår att hon inte hade någon att fira med, en annan som hade blivit bjuden i sista sekund av en nybliven arbetskollega.
Det är ingen självklarhet. Jag hatar att människor sitter och känner sig ensamma pga denna överskattade nyår men vet själv att jag skulle ha känt exakt samma sak. Jag är egentligen livrädd för att fira nyår ensam, då bekräftar det att jag är just ensam... MEN om någon annan skulle vara hemma skulle jag knappt lyft ett ögonbryn, för det är okej att vara hemma själv eller vara på världens fest. ALLT ÄR OKEJ!!!
Jag ska åka två timmar iväg från min stad, fira med en vän som jag inte har sett sen i somras, hon & jag och alla hennes klasskompisar. Jag ser framemot det. Framemot att träffa henne, kramas och prata skit!
Det slog mig idag "Längtar jag till något?" I så många år har jag ständigt velat gömma mig från omvärlden, gjort saker fast jag inte har haft lust eller energi.
Som förra nyår, fy fan vad jag önskade att jag kunde snabbspola i ultrafart för jag hatade att spendera mer än 2 dagar med någon annan människa. Det klarade jag inte för ett år sedan.
Men på något märkligt sätt har det ändrats på ett år, tycker det ska bli mysigt imorgon, middag och sen ser vi vad som händer under kvällens gång.
Som sagt, det känns overkligt och fett märkligt att jag längtar, tycker att det ska bli kul, det var så längesedan jag längtade efter något och såg nöje som kul.
Det gör mig rädd men jag får kämpa på!
Update: Har blivit sjuk, då kanske jag och ensamheten får hänga trots allt... Håller tummar och tår att jag är frisk, såg ju framemot imorgon!
