Att bli lämnad av dem som sa att dem älskade mig.
Jag öppnar dörren rätt in till mittpunkten av mig, den heliga platsen som är skörast. Av all kraft jag har försöker jag öppna mig, våga lita på folk. Att lita på andra själar är omständigt, svårt, avancerat men jag försöker.
Ibland litar jag ens inte på mig själv, när röster i mitt huvud talar om att jag ska dra ett rakblad, spy upp mat eller svälta...
Den här helga platsen har många av oss människor svårt att låta andra stiga in i. Av olika själ missbrukar vi människor detta.
Medvetet som omedvetet.
En del människor har missbrukat mitt förtroende. Människor jag har litat på, över hela mitt hjärta och fått en "vi kommer vara vänner för livet"-känsla.
Jag släppte in dem, de missbrukade platsen och lämnade platsen stökig, rörig, det fick jag städa upp.
MEN jag tackar er.
"Tack för att ni var så jävla snälla (som fick mig att tro att vi hade den perfekta vänskapen) i början och lämnade mig, bara sådär i turbu-fart. Ni har lärt mig att vara mer vaksam, att vara jävligt försiktig vem jag släpper in.
Tack för att ni kom och gick. Vi människor lär oss alltid av olika relationer, händelser mm. Tack för att ni har lärt mig hur jävla fel allt kan bli, men vet ni? Så jävla oskönt gjort av er..."
Händelser som detta tar otroligt mycket på mig. Det gör så ont och tanken får ett par tårar att falla...
Psykologen sa i torsdags
"Det är inte konstigt för du har varit med om detta innan fast med dina föräldrar, de har även missbrukat sin plats hos dig - det drar upp känslor hos dig som ligger begravna men nu öppnas kistan upp. Vilket får smärtan att rinna över..."
Händelsen är så jävla kopplat till känslor som uppstod inom mig från 5 års ålder. Därav är detta brutalt smärta inom mig.... :/
