Det gör så fruktansvärt ont i hela min jävla kropp, hjälp
Ja, smärtan och ångesten vägrar släppa greppet om mig. Ändå fick jag rycka upp mig för jag hade en viktig intervju att kicka ass på!
Känner ingen större irritation efter bakslaget igår. Som jag skrev mådde jag fruktansvärt dåligt. Det är absolut ingen rätt väg att inta men allt gjorde så ont att jag var tvungen att fly.
Jag skar och jag spydde men igår var igår och idag är idag.
Nya möjligheter, vilken klyscha va? Haha
Visst måste jag lära mig att inte hitta destruktiva sätt att utnyttja när ångesten är som värst.
Mycket beror inte på min kropp eller vikt utan att jag har blivit skadad som barn, rent psykiskt.
När jag berättade om en händelse igår som jag ofta inte väljer att nämna pga att pappa medverkar i den.
Min älskade pappa som är min livs viktigaste person, alltid varit. Han har blivit som ett barn för mig, som jag tog hand om, jag känner så mycket med, för och åt honom.
Jag har aldrig pratat om denna händelse och känt något, jag har haft en fasad och stått på avstånd från mina egna känslor.
När jag berättade om händelsen igår rörde det mig, för hon förmedlade en blick, en känsla som jag är ovan att ta emot. Jag kände något, kände hur tragisk situationen var.
Där och då 2012 tappade jag respekten och hoppet för min pappa.
Där och då trodde jag att han alltid skulle vara en missbrukare.
Där och då föll jag ihop för i hela mitt liv hade jag försökt fixa honom.
Där och då kändes det som om Gud gav mig en jävla käftsmäll och sa "han kommer aldrig bli frisk"...
Det gör ont. Det gör så jävla jävla ont.
Det som gör ondast är smärtan, den ständiga smärtan som aldrig lämnar min kropp.
Jag är så förstörd. Jag är så jävla förstörd av denna ständiga smärta.
Smärtan snor all jävla energi, alla mina tankar, alla mina val, allt allt allt.
Depressionen, ätstörningen
JAG ÄR SÅ JÄVLA UTMATTAD OCH TRÖTT!!!!
