Att gråta, att hata, att bli ofixad
Startade dagen med att gråta.
Grät bort sminket jag nyss hade kladdat på.
Grät för jag hatar ätstörningar.
HATAR.
Grät över min depression.
Jag tänker allt fler gånger om dagen på det där bladet som kan ge mig smärta. Som även ger mig en möjlighet att stänga av tankar/känslor.
Det gör så jävla ont, allt.
Fast bladet finns distraherar jag mig från att agera med redskapet.
Klarat mig hitintills.
Jag vågar berätta om mitt mående för min omgivning, att allt är förjävlahelvetes jobbigt, men det hjälper ej. Whats the point?
"Jag mår dåligt."
"Okej"
Konversationen fortsätter med "varför?", "Pratar du med någon?" Osv.
Men sen då? Spelar väl för fan ingen roll...
Ingen kan fixa mig, ingen.
Jag springer runt på modeveckan och tänker "Vad fan spelar detta för roll? Modebranschen är så jävla äcklig" samtidigt som den är äcklig får den mig att känns kärlek/kreativitet som inget annat. Jag som människa kan aldrig bestämma mig vad jag tycker, alltid 50/50 tankar.
Precis som ätstörningen, en ätstörd röst bor i mig.... Den delar plats med "mitt riktiga jag". 50/50...
Så om inte mode kan få mig på humör, gosh. This is bad :(.
