110% fast ändå fel.
Ångesten borrar i mig, ganska mycket.
Mitt inre skriker inom mig att jag är en dålig vän. Att jag suger på det där med vänskap. Antingen är jag för på eller för långt bort...
Det gör ont för jag som människa lägger hjärta och själ i dem personerna jag anses är viktiga. Och får inte samma tillbaka...
Dem kämpar jag för, i rätt och i fel. Jag lägger ner stor tid för att personen i sig ska känna sig viktig och prioriterad.
Men.
Först försvann två vänner för de kände sig otillräckliga för att vara runt mig, sådär utan förvarning.
En annan vän tror jag har "gått över på deras sida".
Flertal gånger har jag varit där för henne & under tidens gång förstått att jag inte är samma prioritet för henne.
Det gör ont för jag känner mig fel, oviktig...
Detta är ett återkommande problem, jag vet. Men det tär på mig så mycket.
Ångesten bara borrar och gör mig illa.
Tar all energi och stjäl mitt leende på läpparna.
Jag gråter ofta över det här. Att jag är fel och oviktig för människor fast jag lägger 110% i vår relation.
