No no
Jag är dum, taskig, fel och allt det där men jag kan inte rå för att nä jag tycker inte detta är vackert. Jag hatar att jag tycker så, jag säger det till min omgivning att jag tycker detta är snyggt, jag vill tycka det men allt går emot mig inne i min hjärna och det skriker big fat NOOOO...
Ibland kan jag gå på stan, hon är tjock, hon är tjock, hon med, ja men hon är tjock, tjock, tjock, helt plötsligt sa jag att en storlek 34 var tjock, vem fan är jag? Idag stod min kollega och testade ett par byxor, hon är nog en kurvig 38, hon är fett snygg med men jag kan inte rå för att jag står där och tänker, hur kan hon stå ut med den kroppen? Så dallrig... Men detta är världens underbaraste människa och så tänker jag så????
När jag ibland står på jobbet, hjälper kunder kan inte ordet "tjock" sluta eka i mitt huvud, där står jag och drar i mina smileband men inom mig skriker det... Jag är tjock, så är det, jag tycker det men jag vet att jag inte är det för att jag är en storlek 36, liten 38. Jag är inte tjock men JAG tycker det. Vissa dagar kan jag inte se mig i spelgen. Vissa dagar kan jag plötsligt börja gråta för att jag är tjock... Nu ibland kan jag även tycka det är jobbigt att gå promenader på morgonen, då måste jag ut och visa mitt tjocka jag, eller på gymmet där det också är folk. Jag hatar detta så.... Dock händer detta inte jätte ofta, men ibland, det är jobbigt :(... Allt är jobbigt med detta...
