Alkohol
Där satt jag, omringade av tre vänner.
Spydde, grät, skakade.
Spydde, grät, skakade.
Spydde, pga alkoholen.
Grät, pga min depression + killen.
Skakade, pga att vattnet rann över bägaren totalt
Vi sa hejdå, det gjorde fruktansvärt ont och jag visste att jag inte skulle lyckas rycka upp mitt till kvällens festligheter.
Till en början gick det bra men jag visste att det låg och tryckte och till slut exploderade jag.
Kroppen sa ifrån, alla känslor kom ikapp mig och jag föll ordentligt ned... Som en fet jävla käftsmäll.
Glad är jag att mina vänner kramade om mig, sa fina ord och följde mig hem.
Det var så fint medan jag knappt kunde stå på mina fötter, ganska äckligt beteende (men sånt händer). Drack otroliga mängder vin på en tom mage.
Smart va?
FUCK.
Jag är alltid den som är mest sönder, den som är så jävla jävla sönder.
Förstår inte varför folk vill hänga med en sådan pass söndrig själ.
Men som de alla sa i fredags, "jag är en fin person rakt igenom", får försöka rispa in det i skallen på mig!
Det är så svårt...
Jag har mått otroligt dåligt den senaste tiden.
Äter knappt, sover fast är ständigt trött, ständigt nära till gråt.
Har inte orkat le, skratta lika mycket.
Självmodstankar, spyr mycket och tänker varje dag att jag vill skära upp handlederna.
Jag är så trött och ledsen, jag orkar inte må såhär längre.
3 år med ätstörningen, 2 år i terapi, 1 1/2 år med bulimi och deprimerad i större delar av mitt liv.
Jag vill kunna andas, le och känna äkta glädje.
