Anteckning från förra veckan.
Ögonen svider, huvudet väger ton och jävlar i fanskapet var det är ansträngande att ens hålla ögonen öppna idag.
Jobbet är krävande och jag tappar fokuset allt snabbare för varje dag som går.
Annars trivs jag överraskande bra på det nya jobbet. "Vanliga människor" och inte bitchiga människor i modebranschen. Kan vara ganska skönt att få hoppa över just den gränsen och bara "va". Får otroligt mycket bra energi från mina kollegor, galet nöjd!
Snart jul, vad tänker jag? Ångest att jag inte har en enda krona på mitt konto vilket innebär att jag dagen innan måste springa och köpa något att slå presentpapper om. Gud... hatar julen.
När jag var barn innebar julen ångest vid julaftonsmorgonen, massa sprit, fulla föräldrar, slagsmål, kanske en annan polis och tårar när det var läggdags.
Idag är julen okej, för det innebär ledighet, umgås med nära och kära, kramar och relativt lite mat.
Det är typ det enda bra med min familj (som jag omringar mig av) Alla RESPEKTERAR de andra, pressar inte mig om jag inte äter alla dem jävla kakorna, dricker liter av julmust och om någon skulle tjata för mycket hugger min pappa till och skyddar mig. Tack och lov.
Nu var det nästan exakt ett år jag satt och grät hejdlöst på tåget inför pappa och berättade att jag hade en ätstörning och skadade mig ibland. Att jag mådde jätte dåligt och har hållit detta hemligt i ca 1-2 år.
Han började gråta, jag grät mer.
För ett år sedan köpte jag mig ett rosa block "this is for something new", tänkte att den skulle jag skriva i om att bli frisk. Det var ett år sedan och jag har inte kommit någonstans... det gör ont i mig att tänka tillbaka på det. Jag skulle ju vara frisk och ha kämpat röven av mig...
Men jag vet även att jag inte kan trampa ned mig själv. Om jag har mått dåligt i hela mitt liv går det inte att fixa med rosor och choklad precis... det tar tid och jag måste låta det just ta det... tid...
