Sunday......... hate u
För att vara ärlig. Jag har en drös med vänner och bekanta.
Men i mina deppigaste stunder känns det antalet så obetydligt och som alla är bortblåsta. Ingen av dem kan rädda mig, ingen av dem förstår, de kan ge mig tröst men sen då?
Jobbat både igår och jobbar idag. Med det jag älskar och brinner för.
Men när jag nu på morgonen gick igenom alla tiotals snapsstorys från lördagsnatten känner jag mig som jordens ensammaste brud. Mest pga att på en av snapsen dansade tre utav mina vänner, trots att en av personerna hade frågat mig om jag ville ut och jag nekade men blev ändå ledsen. Inte visste jag att alla tre skulle ut. Blev ledsen fast det kanske inte är rätt. För jag tackade nej pga jobb...
För vad gör allt jobb om jag inte har vänner kvar? Okej nu ska jag inte överdriva. Bara onödigt men fy attan vad jag känner mig ensam... Jag känner mig så ensam. Är denna ständiga ensamhet det mitt liv går ut på? Att jämt och ständigt vara nere för jag att en sort kärlek inte finns i mitt liv... inte behöver det vara en pojkvän men någon som är "prio 1", eller som behandlar mig som nummer 1.
Frågar en gång extra om jag vill följa med ut för att hela gänget ska inta hela krogen... För jag hade själv slängt iväg ett meddelande för att säga att alla skulle ut "fundera på det en extra gång" men jag kan inte kräva det av andra... jag kan inte kräva ett annat beteende av folk. Ännu en gång får jag sänka mina egna krav. Men rädslan är så stor att jag då kommer stå ensam, helt själv i min enda stora ensamhet.
När kom jag hem föll jag i gråt i ca 1-2 h, spydde upp dagens mat. Jag är så jävla värdelös.
Hetsåt ett paket pepparkakor och två lussebullar framför en film. Spydde men lyckades fan inte få upp ens 20%, jävla lussebulle. Ångest... värdelös söndag, värdelösa jag. Godnatt.
