A little fish in a big sea
Jag är hård mot mig själv, oj så jävla hård. Jag ser inte det "bra" jag gör utan fokuserar på dumma negativa saker...
Min psykolog försökte under det senaste mötet att trycka in det positiva jag dagligen gör i mitt huvud. Hon skrev på tavlan, punk efter punk - men det jag tänker är "det är tyvärr inte bra nog för jag mår ju inte bättre?!?!".
Jag har inget annat val än att gå till jobbet, att umgås med mina vänner innan de tröttnar för att jag inte vill ses mm. Jag vill inte dö ensam tack.
Idag är jag arg, så jävla arg över min situation. Jag har fått ett nytt jobb, ett heltid med rutiner för att även kunna andas och bearbeta tanke på terapin. Nu ett par månader framöver ska jag försöka att fokusera på mig själv, jag är i fokus men FY FAN vad jag hatar mig själv för detta.
Jobbat stenhårt för att klättra mig upp i modebranschen och nu måste jag ta ett jävla steg tillbaka. Jag är så jävla värdelös, att detta ens händer. Att min dröm får vänta... och det nya heltidsjobbet är bara så jävla blää... I andas ögon är det bra, de säger jämt "du är så grym, grattis, fan vad bra!". Men i mina ögon är det fan inte bra nog.... Men jag vill egentligen skrika tillbaka och säga "THIS FUCKING SUCKS" för jag vill jobba med det jag har gjort nu i över ett år. Att jag nu måste säga nej i flertal månader till frilansjobb som jag vill ta men ej kan. Hate myself.... fan. Orkar inte med mig själv...
Mitt jobb är allt för mig. Mitt jobb är varför jag har överlevt i hela mitt liv med all skit jag har genomgått som barn. Mitt jobb är min livlina, mitt allt. Det är trotsallt inte bara ett jobb utan det är mitt största intresse, det är jag. Mode är jag.
När jag var yngre tänkte jag alltid "håll ut en dag kommer allt falla på plats". Visst ska jag sätta mitt mående i fokus men vet ni? IT SUCKS.
Om någon i min omgivning skulle befinna sig i denna situation skulle jag ha sagt "din dröm finns kvar, jobben finns kvar men ditt mående pallar inte hur mycket som helst".
Det är okej att ta ett steg tillbaka, tänka på hälsan, måendet för om jag inte backar kommer jag ta kol på mig själv och i värsta fall - dö. På ett sätt känner jag mig duktig att jag faktiskt tänker på mitt mående, att terapin ska hjälpa mig och när jag känner mig redo är jag fucking back in the game.
Men sen är det ju den andra rösten i mitt huvud som skriker "nej du är så jävla värdelös" - får försöka döda den.
Fan vad svårt det är.
