...
Jag tycker att min situation, min verklighet är overklig - svår att förstå.
Jag klarar på sätt och vis min vardag (med hjälp av mina destruktiva beteenden), utåt ser jag ut att må bra. Det är konkret - det är fysiskt.
Mitt psykiska inre är okonkret - det är svårt att förstå.
Jag förstår själv inte min vardag, hur allt går runt. Hur jag än idag andas.
Förra veckan hade jag ett riktigt jävla bakslag. Mitt inre skriker efter dessa dagar, jag vill känna smärta, må dåligt...
För det som egentligen hände - jag mådde bra, det gjorde jag.
Pratade med en vän om hur jag inte vet vem "jag" är, går runt som en robot utan att känna.
Vi grävde, vi pratade, diskuterade mm.
När vi la på svängde tankarna hastigt och ångesten bröt ut totalt.
Jag fick panik över att "må bättre", jag vågar inte må bättre. - det hände... jag skar djupt - senast det hände var för ett år sedan. Fast nu var det värre för jag upptäckte rakbladet och blev "kär". DET ÄR SÅ JÄVLA HEMSKT. Jävla svinigt beteende.
JAG stoppade mig själv för att "må bra" , JAG litade inte på min inre styrka och dök ned i mörkret.
Där i mörkret är jag tryg. Att känna smärts, att kontrollera.
På mina ben ute på skakig mark är jag otrygg och jag litar inte på att jag är stark nog att bli mer stabil på en ostadig mark. Som en dag ska bli stadig.
Förra veckan var nog min värsta vecka på över ett år. Nu har jag hittat ett nytt destruktivt sätt att känna smärta, som kommer lämna kvar ärr.
Jag är medveten om det, så jävla medveten. Men jag vill känna smärta, så jävla jävla mycket smärta.
Kom och tänka på en sak idag om att känna smärta.
Så länge jag kan minnas har jag berättat för mina vänner/familj att jag gillar smärta, jag har inte kunnat sätta fingret på vad utan bara tyckt att det är märkligt att "jag gillar snärta" (ingen har förstått vad eller hur jag har menat, ens inte jag..)
Idag slog det mig.
Jag gillar smärta - för det har alltid varit i mitt liv på olika sätt, fysiskt som psykiskt.
Allt från att stenfrysa till att dra rakbladet på min hud, allt. Inte allt men relativt mycket.
Smärta är inte främmande för mig, det har alltid funnits där. Jag är värd smärta, men det är jag inte men det sitter långt långt där inne. Det är ofrämmande att inte dagligen känns smärta.
Tex om ångesten inte är i min kropp under en dag triggar jag igång den tills den har bosatt sig i mig igen, då känner jag mig hemma....
Tycker detta är märkligt. För tydligen väljer jag på sätt och vis att må dåligt för jag är för jävla rädd att må bra... Det är sorgligt, så jävla sorgligt.
