Vem fan är jag? Hur mår jag? Det känns overkligt...
Är jag ens deprimerad?
Ledsen?
Behöver jag ens hjälp?
Är det såhär mitt framtida jag ska vara?
Ibland känns det mycket att vara deprimerad för jag blir otroligt-jävla-fet-trött på det, eller vadå ibland?
ALLTID....
Att ständigt vara trött, ingen livslust och skadar mig både psykiskt och fysiskt.
MEN jag har alltid varit såhär. Så länge jag kan minnas, detta är normalt för mig så att gå till något jag tror är "lycka" är så jävla icke konkret för mig.
Vad fan är lycka?
Vadå, hur är en lycklig?
För jag går också på gatan, sjunger och dansar mig fram, är det fel om jag är deprimerad?
Eller är jag deprimerad fast jag tar ett par salsasteg sådär mitt bland ett folkhav?
Eller ska jag nämna att sekunden efter kan jag vilja ta livet av mig?
Att jag vill hitta ett rakblad medan jag fortfarande sjunger på "walking on sunshine", byter låt till "demonds".
Där på ca 5 min tappade jag energin, hoppet att jag kan vara glad och hoppade ned i mitt träsk.
Eller är det normalt?
För mig är detta så jävla normalt...
Jag fattar att människor runt om mig blir förvirrade.
Jag är glad, jag dansar, tar plats och hej och hå.
Hur kan någon tänka sig rent konkret att en person som dansar sig fram på gatan har huvudet ned i toan eller ett rakblad på huden emellanåt?
Skevt...
Märkligt...
Mörkt...
Ledsamt...
Men alla har sitt mörker, sina dåliga sidor som måste jobbas på.
Det är så mixed signals...
A & O är väl att prata, prata, prata.
Men när en inte ständigt orkar förklara hur dagarna svänger, hur jag ena minuten lever på moln och andra sekunden doppar tån i helvetet.
Ibland är jag okej, ibland inte.
