Det där med terapi
Det där att vara seriös under mötet med psykologen är fan knepigt ibland. Jag har svårt att ställa om mitt tankesätt, sätt att vara på genom ett steg över tröskeln till psykologens "kontor"... 45 min, att ta för mig, påbörja samtal mm. Det är omständigt för mig.
Klart jag alltid är seriös när jag väl är där, men jag kan ofta skratta till när jag berättar om saker varav då hon påpekar om det är något jag döljer.
Nej.
Det är bara främmande för mig att sitta ned i 45 min, vara dödsseriös när jag annars har så lätt till skratt.
Jag är som en rullande maskin i mina tankar, ständigt ploppar kopplingar fram och jag har svårt att fokusera i nuet. Jag åker berg och dalbana i mina tankar och närvarar antagligen inte till 100%
Visst blir det enklare att få distans till problemen när jag gör så.
Till nästa vecka ska jag verkligen försöka förbereda mig, gå in i mig själv, känna, inte ställa mig utanför mig själv och kolla på.
Jag ska vara där, vara inne i min kropp, känna orden jag kastar ut och orden jag får höra.
Detta har jag gått igenom med alla tre psykologer jag har träffat. Varför jag skrattar, varför jag skämtar men problemet ligger i att jag inte hinner ställa om.
I mitt "övriga liv" är jag van att skratta, skämta, dansa fram på gatan (bokstavligen gör jag det), snubblar, skämmer ut mig men jag bryr mig ej.
Jag är den jag är.
Take me or leave me...
Visst förstår jag att mina psykologer känner att det ligger något bakom.
"Döljer du något?"
"Nej, här döljer jag inget."
Det är även svårt för mig att prata med en främling, det är en helt annan situation att prata med mina vänner. Där delar vi tunga som lätta saker. Jag vet vem dem är, hur gamla dem är, vad de gillar och inte gillar, festar med dem, har middagar osv...
Men egentligen sitter jag framför en helt främmande person som jag helt plötsligt ska lita på, berätta om mina djupaste tankar, rädslor mm.
Jag får panik av tanken att jag inte vet vem denna människa är, hur gammal? barn? Intresse? Osv.
Seriöst, ja, det ska handla om mig, jag är där för mig men jag får panik att inte ha den kontrollen.
Om en ser det från ett annat perspektiv är det självklart att jag måste ha tid att landa. Men det innebär inte att jag kommer sluta att skratta.
Som när jag gick började jag skratta hysteriskt för jag snubblade på mattkanten och kunde inte sluta skratta (ja jag är ganska töntig haha).
Hon står där dödsseriös medan jag påpekar "ja nu ställer jag om till mitt vanliga jag, dags att inta världen".
Hon står där och kollar på mig fundersamt.
Gud jag är inte van att folk är så seriösa och omedvetet vill jag skapa en bättre stämning och bidra med positiv energi.
Åh det är knepigt det där med terapi...
Någon i liknande situation eller är jag bara konstig?
