Hemma
Long time, No see. Hoppas ni mår bra!!!
Öppnade dörren.
Kände doften, såg minnen - tog ett andetag och steg in. I lägenheten där 100-tals scener spelats upp och ord har blivit sagda, inte särskilt vackra sådana.
På det där bordet framför hallspegeln radade jag upp 16 vodkaflaskor, 5 Jägermeister och flertal ölburkar.
Just där.
För ca 2,5 år sedan men minns det som om det vore igår händelsen utspelade sig.
Han kom hem, flyttade alkoholen utan ett ord. Ingen förklaring att han igen hade börjar dricka.
"Välkommen hem min dotter" - sade han heller INTE.
Inget hej.
Utan bara 110% skam... Jag såg egentligen hur mycket han led.
Hur mycket skam kroppen var fylld med och hur lite hopp som fanns där inne.
Jag steg in i fredags.
Började kontrollera allt. Kollade skåp, öppnade/läste brev, luktade på alla sängkläder/kläder, kollade kylskåpet och gamla gömställe jag vet att han tidigare hade.
Det sitter där inne hårt som fan, fast han har varit frisk i snart 3 år, 913 dagar om jag har räknat rätt så sitter mitt medberoende, mitt kontrollbehov kvar hårt som fan inom mig. Jag var en polis i mitt eget hem, eller ex-hem.
Allt var okej.
Inga spår på antingen alkohol eller droger.
Bra.
Jag är 99% säker att hans missbruk är över men ändå sitter mitt missbruk som medberoende fortfarande i 110%.
Jag har lättat på det, mitt kontrollbehov. Jobbar stenhårt att släppa pappa så gott som det går, att inte känna oro, rädsla att han ska ta ett snedsteg och falla ihop igen.
Eller begå självmord...
Om han faller ihop faller jag, det vet alla. Han och jag sitter ihop med ett genomskinligt band fast vi är flera tiotals mil ifrån varandra.
Men jag måste jobba på att inte tro att "han" är "jag".
Hans val är inte mina val.
Jag tror!
Efter 913 dagar. 2 år i behandling. Jag tror på honom.
Han går fortfarande på möte och har ett nytt jobb som missbrukarcoach.
Mina 99% är starka. Jag tror så in i bomben på honom. Det skrämmer mig till viss del att jag tror på honom till 110%.
