Livssyn
Det är så märkligt allt ihop.
När jag sitter och pratar om mitt liv med psykologen, att jag anser att jag är skapad för att rädda andra.
Från tidig ålder fick jag ta ansvar för mina föräldrar och redan där blev min livssyn väldigt skev.
Det är svårt att ändra sin syn på livet när jag har levt i tron att leva för andra. "Skit i mig, rädda alla andra."
Vi pratade ganska mycket om det igår, när ett barn skapas - att ödet inte är planerat. En är bara en människa och inte bunden till någon. Men att jag har skapat mig den synen är ju trotsallt inte särskilt konstigt. Min existens handlade om att se till att mina föräldrar var fungerande och inte söp ihjäl sig. Upp till 21 års ålder. I 21 år var jag föräldrar till mina föräldrar... Klart som fan att det är rispat hårt i sten...
Igår fick jag en grov ångestattack, antagligen för igår var första dagen jag var ledig på 2 veckor, kunde andas och därav började tankarna eskalera.
Tänkte på det här med de två vännerna, att dem inte kämpade för mig, inte ville diskutera saken - jag är inte värd att kämpa för.
Det gör ont, att vänner bara släpper en, att en inte är värd att kämpa för, dem ger upp för jag är inte prioriterad i deras liv. Jag är inte bra nog, jag är otillräcklig och bara sugig as hell.... Så känns det.
Jag grät för att jag inte har en jävla krona på kontot, fick ringa pappa och tigga som vart enda jävla månad. Han fick betala 1/4 av min hyra vilket är över 1000kr...
Grät, andades tungt och okontrollerat men trots attacken var jag ganska lugn, jag var medveten om att attacken skulle gå över. Men det gjorde så jävla ont i kroppen, trycket över bröstet, magen, huvudet, varje jävla kroppsdel. Satt vaggandes på sängen och kramade om mig själv - hör att det ska hjälpa. Höll på sådär i 1-2 timmar.
Fin fredagskväll va?
Idag mår jag bättre. Tack och lov! Hoppas ni mår bra/okej/fungerande. Ha en fin lördag ❤️❤️❤️❤️
