1/6-17
Imorse små-kollade jag på ett avsnitt av One Tree Hill, det var ett av de senare avsnitt när de är vuxna. En av karaktärerna insjuknade i en depression efter hennes mamma gick bort. Avsnittet som rullade på tv:n var när hon insåg att hennes mamma kommer finnas med henne oavsett om hon inte var där fysiskt.
Jag började sten gråta.
Helt plötsligt.
Jag kan inte riktigt förstå hur jävla dåligt jag mådde för ett par månader sedan. Att jag vaknade varje morgon och ville bara försvinna, allt var hopplöst och allt allt var en kamp varje sekund.
Visst, jag skrattade och hade ett "liv" men inom mig var allt så jävla jävla dött.
Jag kan inte förstå det.
Att i nuläget mår jag okej.
Det är så jääävla ofattbart. I hela mitt liv har jag trott att jag får överleva med min ångest, depression, tabletter - att jag var ofixbar helt enkelt. Jag trodde så stenhårt på det.
Jag blir så innerligt ledsen att jag hade självmordstankar, skar mig, ständig ångeste och kräktes dagligen.
Jag bara grät imorse, bara sådär. Jag blev så ledsen. Ledsen för min skull, för andras skull som lever i samma skit.
Att insidan påverkar allt livet egentligen har att erbjuda, att en blir blind. För man ser inte ett jävla skit. Man är så inne i sig själv, såklart!
Det var en så jävla svår tid och en känslosam tid att titta tillbaka på.
Om en månad slutar jag hos mig psykolog. Av eget intresse.
Nu ska jag vidare till ÄS. Om jag är redo och andra saker i mitt liv sätter krokben för att jag ska kunna genomgå det...
