Kroppen lider...
Att prata blir allt jobbigare, synen blir suddigare och kroppen tappar orken.
Jag ser, jag blundar inte - ögonen är öppna men ändå befinner inte jag mig där.
Jag är långt inne i mig själv.
Kroppen är inte fylld med ångest, ingen händelse har löst ut vilket i sin tur kunde ha påverkat mig - nej. Inget har hänt.
Jag är bara inte närvarande.
Idag vid lunch promenerade jag runt, blicken var fast - rakt fram. Men jag såg inget.
Jag bara gick.
Jag bara va.
Eller va jag ens?
Den känslan hade jag ofta förr, jag beskrev det som en robotliknande känsla. Att bara gå omkring utan att se ett skit.
Jag kunde lika bra ha gått rätt över vägen och pang kunde en bil ha träffat kroppen min.
Idag var första gången på flertal månader jag körde ned fingrarna i halsen och kräktes pga det ständiga illamåendet. Jag var rädd att illamåendet skulle bli värre efter att lunchen hade glidit ned magen vilket det alltid blir.
Jag ska in till vårdcentralen snarast, ta blodprov och se om det är något jag är allergisk mot.
Kroppen regerar varje dag men jag skiter rent ut sagt i det.
Varje dag har jag smärta i min kropp som jag har normaliserat... men nej.
Min kropp styr mig "hur mycket kan jag äta idag, vad är accepterat eller oaccepterat". Innan i syfte till siffror, kalorier, fett.
Men även kommer magen börja bubbla? bli spänd? kommer jag må illa? Kommer jag bli yr, hur många toabesök kommer denna mat resultera i?
Tänk så har jag gjort detta mot mig själv? Har jag skapat kroppens problem?
Pga bulimin?
Ätstörningen, att jag har svält mig själv?
Mitt minne blir luddigt, hade jag problem med detta innan ätstörningen tog fart?
