Två helger sedan...
Solen letar fram sig bland alla tallar och granar vid sjön, den når mitt ansikte vilket skapar ett snett leende på mina läppar.
"Äntligen" tänker jag.
Solen ger mig hopp i kroppen och ett form av lyckorus.
Känslan får mig ofta att blicka tillbaka.
1 år sedan när vårsolen sträckte sig över Sverige var jag inte lika fylld av lycka eller hopp.
Då befann sig ett evigt mörker i min kropp och solen hade inte ens 1% förmåga att trolla fram det där sneda leendet på mina läppar.
Eller jo, ibland. Men det kändes inte lika äkta som i nuläget.
Tankar om överlevnad och döden tog över min hjärnas all energi.
Det känns overkligt att jag idag kan ta en promenad och undgå att se kalorier, siffror för det var just det som styrde mitt liv. Ätstörningen är inte fläckfri idag men det ligger i min vetskap att den aldrig kommer vara just utan brister.
Den är inte fläckfri.....
3 kvällar i rad har kroppen varit fylld med alkohol men även fått allt för lite näring - som vanligt.
Jag äter lite, särskilt när rutiner inte befinner sig i mina lediga dagar. Då vinner alkoholen över mig och gör mig onykter relativt snabbt.
Igår möttes jag och han upp utanför en klubb, jag var trött, hungrig men samtidigt full.
Han frågade vad jag hade ätit, jag var ärlig och svarade på hans fråga med skam i kroppen. Han gillade inte mitt svar och började jakten på ett gatukök som var öppet 02.00 men mina ätstörda tankar gillade inte idén.
Men inför honom vill jag vara bra och trycka bort de ätstörda rösterna...
